Cilla

Hellu!(Mitt nya hälsningsord online, skriver alltid Hellu :) alltid en smiley också). Idag har jag vart på lägenhetsvisning och OMG! Den var hur fin som helst. Den var jag. Eller den kan bli jag efter jag målat allt i vitt och tapetserat hallen. Jag såg det framför mig. Det bästa var nog hur mycket tider det fanns i tvättstugan, här har vi en jävla tvättstuga på 40 lägenheter med olämpliga tider. 7-11, 11-15, 15-19, 19-23. Det vackraste av allt är väl att det senaste passet(de enda passen man kan ta) alltid är fullbokade mer än en vecka framåt, så det finns med andra ord inget impulstvättande som får ske här. I den nya lägenheten är det tvättider dygnet runt som gäller, underbart! Fast vi vet inte än om den är min, det är ca 5,6 personer som får gå på visning och en av oss får lägenheten. Står jag högst upp så är den min, ligger jag trea i kön och de andra två tackar nej så är den också min. Då kommer vi till nackdelar med den nya lägenheten, läskig väg hem om det är mörkt, men det får man leva med. Andra nackdelar(förutom det och den gråa väggen) kunde jag inte hitta. Om någon ovan hör mig så GE MIG LÄGENHETEN! Eller en annan lika bra, eller bättre om man vågar hoppas på det. Nu är det 40 dar kvar till nyår förresten och vi vet alla(eller kanske inte alla) att jag ska ha världens fetaste 20 års/nyårsfest dååå!!!! Jag dör av längtan. Jag och mina brudar gör det alltid bäst. Festa alltså.

Grattis till mig själv. 3.5 kilo kvar och jag mår fan asnajs! Kanske för att jag fått ett lägenhetserbjudande men även för min viktnedgång. Började på 60.5 och nu ligger jag på 56.5. 3.5 kilo kvar till jul! Ska börja träna nästa vecka för man vet aldrig om det dyker upp något form av jobb nu igen. LCHF är perfekt för mig, äta mig smal, inga regelbundna tider utan bara att äta när man är hungrig. Plus att det finns underbara hemsidor med fina recept om man vill ha t exkladdkaka. Life is wonderful!

Tom på ord men full av känslor. Ibland vet man inte bara vad man ska säga, tur för mig att jag är en social jävel och att det bara slinker ur käften. Synd att vissa kan ta illa upp. Jag gör/säger aldrig någonting för att medvetet såra en annan människa, dem som känner mig vet det. Speciellt inte när det handlar om människor jag bryr mig om. Men jag orkar faktiskt inte lägga ner energi på att älta på det, men konstigt nog gör jag det ändå. Som jag lärt mig, så har alla människor brister, och jag har lärt mig att leva med det. Ett tag så hade jag svårt för brister, troligen för att jag hade svårt med mina egna, men nu när jag lärt mig att leva med dem så har jag lärt mig att leva med andras. Jag har också lärt mig att alla människor är olika(tack och lov) och därför måste man behandla människor utifrån deras unika personlighet. Jag tror nog att det enda jag inte klarar är svaga människor, dem som ser på sig själva som att det inte finns någon utväg ur deras svackor, dem som planerar att sitta i skiten i resten av deras liv just för att dem inte orkar ta sig ur sina problem. Eller dem som har mål och skjuter upp dem bara för att de inte orkar. Varför vet jag inte. Kanske för att jag bara kan hjälpa människor som vill ha hjälp. Dem som är trångsynta har ju redan bestämt sig, försöker jag hjälpa dem och dem pissar på det så är det inte mycket jag kan göra, dem vet ju redan vad dem vill. I'm a helper. Jag vill fortsätta vara en, men är det möjligt när många människor inte vill ha hjälpen eller stödet man erbjuder?

Jag kom att tänka på att gå vidare. När går man vidare? När vet man att man gjort det? Hur lång tid det tar är individuellt och jag tror att man märker av när man väl är där och känner, fan jag har ju gått vidare. Det går nog inte bara så där utan det är nog en period, som när vissa kan komma över en bagatell på en period som är några minuter lång medan det för andra dröjer flera dagar eller månader. Som sagt är det individuellt och enligt min analys så märker man det inte förrän man väl gått vidare. Visst hade det varit skönt att faktiskt veta hur lång tid en sak kommer att ta? Om man är ledsen över en sak och vet att man aldrig mer kommer tänka på det efter att det gått en period på 3 veckor. Eller när man vet hur länge man ska vara med om en massa elände för att senare komma till komma över och gå vidare stadiet. Det är med andra ord en process som man inte kan styra, det fungerar inte som att ta körkort utan det är på obestämd tid. Jag har gått vidare, med att inte vara tillsammans med den personen jag var tillsammans med, jag har däremot inte smält tanken att jag faktiskt är ensam. Jag är en förhållande person och kommer troligen alltid att vara det, frågan är när jag går vidare från att ha varit i ett förhållande till att vara singel till att gå in i en ny relation. Hur lång tid kommer det att ta?

Tänk att november faktiskt kom så fort? Nyss var jag på en utlandsresa. Tittade nyss på Sex and the city-filmen och insåg en sak. Fan vad vänner är behövliga. Jag behöver mina vänner, jag behöver framförallt vänner att hjälpa i de situationer de inte kan hjälpa sig själva, jag behöver människor att ge råd till, människor att göra glada och människor för att dela min glädje. Det jag behöver få av dem, är sällskapet. Jag vill att dem bara ska vara där, ett telefonsamtal bort för att prata bort en stund eller framförallt sällskap, en kopp te och en cigg. När jag såg filmen tänkte jag bara på hur jag i framtiden vill att jag och mina vänner ska vara så tighta, även i den åldern. Kärleken kommer i andra hand, även om jag är en person som dör för kärlek och passion(varsågod där fick ni en hemlis på köpet). Den viktigaste kärleken jag har, efter kärleken till min familj, är den kärlek jag har till mina vänner. Jag hade inte varit den jag är idag utan dem, dem spelar en väldigt stor roll i mitt liv. Jag är så himla lycklig för att jag aldrig tagit "hoes before bros", mina vänner har stått på samma plats som eller gått före mina kärlekar, visst om jag är intresserad av någon eller mer än så så får dem förmodligen stå ut med en massa tjöt, men det är bara då(dvs alltid haha). Jag tror jag är killgalen, och jag uppskattar att mina vänner finns där och lyssnar eller bara finns hemma hos mig så att jag slipper vara ensam. Idag gjorde två vänner en fin sak för mig, en som kommit mig mycket närmare och en som inte kommit alls lika nära, dem åkte och fixade ett välbehövligt nummer till mig för att jag är en mycket upptagen kvinna, och en sådan sak uppskattar jag väldigt mycket trots att många kanske skulle se det som en bagatell. Tack ♥. Jag ska försöka att ge 10 gånger så mycket tillbaka. Jag behöver som sagt mina vänner i mitt liv och jag hoppas att dem stannar vid min sida, det är bra såsom det är nu och jag ska uppskatta det jag har mer istället för att snyfta över det jag inte har. Tack alla mina fina, och tack för det ni gör för mig, jag kommer alltid att minnas det. Älskar er.