Cilla

Tom på ord men full av känslor. Ibland vet man inte bara vad man ska säga, tur för mig att jag är en social jävel och att det bara slinker ur käften. Synd att vissa kan ta illa upp. Jag gör/säger aldrig någonting för att medvetet såra en annan människa, dem som känner mig vet det. Speciellt inte när det handlar om människor jag bryr mig om. Men jag orkar faktiskt inte lägga ner energi på att älta på det, men konstigt nog gör jag det ändå. Som jag lärt mig, så har alla människor brister, och jag har lärt mig att leva med det. Ett tag så hade jag svårt för brister, troligen för att jag hade svårt med mina egna, men nu när jag lärt mig att leva med dem så har jag lärt mig att leva med andras. Jag har också lärt mig att alla människor är olika(tack och lov) och därför måste man behandla människor utifrån deras unika personlighet. Jag tror nog att det enda jag inte klarar är svaga människor, dem som ser på sig själva som att det inte finns någon utväg ur deras svackor, dem som planerar att sitta i skiten i resten av deras liv just för att dem inte orkar ta sig ur sina problem. Eller dem som har mål och skjuter upp dem bara för att de inte orkar. Varför vet jag inte. Kanske för att jag bara kan hjälpa människor som vill ha hjälp. Dem som är trångsynta har ju redan bestämt sig, försöker jag hjälpa dem och dem pissar på det så är det inte mycket jag kan göra, dem vet ju redan vad dem vill. I'm a helper. Jag vill fortsätta vara en, men är det möjligt när många människor inte vill ha hjälpen eller stödet man erbjuder?