Cilla

Nu är man hemma igen! Har varit i Gran Canaria i nästan 4 veckor. Tyvärr hittade jag tillbaka till sketna Sverige. Det nästan mest sorgliga är hur jag hittade tillbaka till den här förjävliga tillvaron. Mina fd bästa vänner valde att gå emot mig precis innan jag åkte(vilket gjorde mitt val att åka ännu lättare), skita i och höra av sig och förväntar sig ursäkter för mitt dåliga uppförande. Trots att jag aldrig under min depressions period(innan jag åkte) kände att någon överhuvudtaget riktigt ställde upp för mig så beter jag mig inte på ett sådant vis att jag klandrar andra, min depression är min, vill andra ställa upp så är det välkommet, men inget krav. Jag sätter inte krav på vänner, men får krav satta på mig, jag måste höra av mig ca 1 gång varannan dag annars är jag en dålig vän(även om jag skulle jobba), jag måste alltid ställa upp för andras privata bekymmer trots att jag har egna där ingen annan ställer upp alla gånger osv osv. Jag måste gå på allas fester men dem behöver inte komma på mina och slutligen jag måste vara vän med människor jag inte tycker om. Nu har jag kommit hem! 2 personer + familj har ringt mig på en månad. Jag kommer hem och får inte ett enda sms där någon vill ses oavsett hur mycket folk skriver på facebook att "vi måste ses när du kommer hem". Alla jag dessutom pratat med i chatten på facebook har JAG skrivit till, inte en enda person som tänker "oj, Cilla laddar upp bilder, skriver jag till henne så svarar hon säkert när hon kan". MEN! Jag anser inte att det är dålig stil utav någon, utan jag anser att jag borde gjort ett bättre val när jag valde vänner, för när ni gråtit torkade jag era tårar, mådde ni dåligt kunde ni vända er till mig, när ni hade dålig ekonomi så bjöd jag eller lånade ut till er, när ni inte hade någonstans och bo eller sova öppnade jag mitt hem för er, behövde ni dessutom vara ensamma i mitt hem så kunde jag sova någonannanstans, behövde ni någon och festa med och ringde mig, tackade jag aldrig nej trots min kassa ekonomi. Allt detta har jag gjort för att ni betytt allt för mig, för att göra er lyckliga och se ett litet leende i era ansikten. Jag kommer hem och är helt utesluten, jag existerar inte för en fylla som gick snett, för att jag mått dåligt och varit deprimerad av ingen orsak alls, för att jag inte sett någon anledning med livet, för att jag misslyckats med något som jag lagt ner kropp och själ i, nej då är JAG en dålig vän. Jag kräver ingenting, men då får man inte heller någonting, kräver man något så är man girig. Jag är inte mer än människa, men jag förväntar mig fan av människor att dem ger mig hälften av det jag gett dem, jag förväntar mig även en kniv i ryggen men ibland kan även jag tro det bästa om människor och tro att dem aldrig skulle göra något sånt, nu har jag kommit till underfund med att jag ALDRIG någonsin ska lita på en människa igen. Jag ska hålla mig borta från människor, jag ska inte höra av mig först till någon och då ska vi se hur mycket jag ligger i toppen på människors "höra av sig till-lista" trots allt jag gjort. Det roliga med ALLA är, är att dem vänder sig till mig när dem har problem. Människor jag inte pratat med på 2 år kan ringa mig och gråta över en kille, en annan kan behöva låna pengar till ett ciggpack trots att man inte setts på 1 och ett halvt år. Hade jag ringt och gråtit mitt i natten hade folket lugnat ner mig på två minuter och sagt "jag ringer dig imorgon när jag vaknar istället" och inte fan hade jag fått något samtal. Hade jag bett om att få låna pengar till ett ciggpack så hade det låtit såhär: Asså, jag har bara 1500 kronor kvar och för dem pengarna ska jag köpa en present till min kille(det blir inte ens en present för dem pengarna). Jag är så trött på mänskligheten och skäms för att vara en del av den när den är så hemsk. Speciellt här i Sverige, är du på en annan plats bemöts du iallafall med ett leende ute på gatan, här har folket en tävling som heter "den som kan kolla så snett så att ögat åker ut ur örat-vinner!" Och hit kommer jag, till den äckliga jävla atmosfären jag själv valt att leva i, med människor som aldrig ger lika mycket, med människor som blänger snett, med människor som är kyligare än det kalla höstvädret utanför fönstret och människorna som väljer att skylla allt det på dig.