Cilla

Jag inser att jag kommit till en punkt i mitt liv där jag bara vill bli lämnad ifred. Utan tjat, utan människor och utan mig själv. Jag vill bara andas, äta och använda badrummet typ. Jag vet inte varför det är så eftersom jag annars är så sjukt sällskapssjuk och alltid vill ha människor runt mig. Det är nog att jag är trött på mig själv just nu, jag vill mest slippa mig själv och inte alla runt omkring mig, men på samma gång behöver jag tid att bara få tänka på rätt saker. Jag har hamnat i en svacka där jag inte vet ett skit, jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv, jag vet inte vad jag vill ha i min närhet, jag vet inte hur man känner empati för andra. Det enda jag vet är att jag inte vet. Jag tror att det är omställningen och en rätt stor förändring i mitt liv, jag hade ett förhållande i 3 år och 8 månader och kom ur det för ca 7 månader sen. Jag kommer inte ihåg hur man lever som singel och jag trivs framförallt inte med det. Vissa människor trivs inte i förhållanden men jag är inte en utav dem, jag klarar inte av det helt enkelt. Sen kommer man till den där jävla fasaden man ska hålla upp, jag klarar inte av att ha den uppe längre, men ändå är den högre än någonsin, för att jag inte vill att andra ska se mina brister. Jag klarar inte av att någon ska peka på mina brister eller ifrågasätta mina positiva egenskaper, jag klarar inte av att någon konfronterar mig överhuvudtaget, inte i det stadiet jag befinner mig just nu. Jag måste försöka bygga upp mig själv från grunden igen men jag är orolig över att jag kommer stänga alla jag bryr mig om ute mer än vad jag gör nu, för att skydda mig själv och dem. Jag ska börja jobba på att få den nu guppiga vägen rak, för att må bra och för att få andra att må bra.