23 januari 2011
Jag gömmer mig från våra minnen och ser hur alla bilder rivs i tusentals bitar. Kanske är det jag vill, man måste antingen glömma allt eller inget. Tyvärr går det inte att behålla det bra och kasta bort det dåliga. Jag kommer alltid att svartmåla dig för att göra det lättare för mig själv, skulle jag minnas det bra så hade jag fortfarande funnits i dina armar och bett dig ljuga för mig. Men jag är starkare än så, jag ska klara detta, jag har varit utan dig ett tag nu, visst det känns som en evighet men fan vilken underbar evighet. Jag känner mig fri, jag känner att jag vill sprida ut mina vingar och flyga långt från detta helvetet vid namn ensamhet.
Kommentarer
Trackback
