Cilla

Mormor somnade in igår 21.40. Hur det känns? Förjävligt. Jag kommer aldrig att få träffa henne igen. Och det är den värsta känslan av alla. Oavsett om det bara är en människa man träffat tre gånger och den dör, så är det alltid lite sorgset att man vet att man aldrig kommer kunna se människan igen. Nu är det i och för sig min mormor jag aldrig kommer att få se igen och jag har träffat henne många gånger fler än så. Men tyvärr var det inte som när jag och Sebbe var små och åkte upp varje sommar och vinter. Vi slutade med det när jag var ca 10, 11. Jag är verkligen ledsen för att jag inte åkte med mamma upp, men det skulle ju bara vara en operation sen skulle hon klara sig. Man tar tydligen allt för givet för ofta. Jag vet att hon är på en bättre plats, oavsett om det är Paradiset eller om det bara svartnat, för jorden är ingen fin plats. Jag blir ledsen minst en gång om dagen, det kan vara något någon säger till någon annan, att någon går bort, att höra om krig eller svält i ett annat land. Detta vet jag att hon nu slipper och det är skönt att veta. Tack för att jag får dela med mig. Älskar dig mormor ♥