Cilla

Satt och läste en väldigt rolig konversation på en av mina statusar på facebook. Jag är ju överlycklig för att jag fick på mig en klänning i XS som jag ska ha på nyår. Jag har inte haft den storleken på säkert 3 och ett halvt år. Mitt ansikte var rätt runt, jag hade/har fortfarande en mage jag inte är nöjd med, det samma med mitt fett på höfterna, annars är jag hur nöjd som helst. Mina kindben är tillbaka och dubbelhakan är betydligt mindre, det samma med magen och höfterna. Men det finns vissa som trots det ska kommentera att XS är för litet, jahopp tänker jag, men det var ju mitt mål. Vill ni ha storlek L eller XL så ha det, hade ni gått ner en storlek så hade jag skrivit grattis. Men att påstå att jag skulle vara en pinne utan kurvor för att jag har en klänning i storlek XS är väl lite väl mycket? Jag vet hur min kropp ser ut och jag vet att jag inte vill ha storlek L, hängpattar och en hängrumpa som flyter ihop med låren. Inte för att jag tycker att det är något fel. Men JAG vill inte se ut så och om det är kurvor, så vill jag inte ha några. Jag är fortfarande 3 kg(sen jag vägde mig sist för ca en månad sen) ifrån min målvikt, min benstruktur är väldigt smal, jag har jättesmal benstomme och i och med det kanske det inte syns att jag är mullig när jag lagt på mig 10 kg, men jag ser det. Och jag vill väga 53 kilo till mina 165 cm, jag väger för tillfället ca 56. Men fortfarande, jag förstår inte varför man tycker om att vrida och vända på sina åsikter så att de alltid ska vara negativa? Tycker man att jag e spinkig så håll det för er själva, jag skulle aldrig säga att ni var feta om jag tyckte det, vet ni varför? För att det finns någonting som heter sympati och man vill inte trycka ner människor mer än vad de kanske trycker ner sig själva. Tänk om jag hade anorexi och mådde piss för det? Inlägget hade blivit ännu längre om någon kallat mig fet, för jag känner mig snarare fet än spinkig och när jag är på god väg mot mitt mål så vill jag inte höra en massa negativa saker. 3 kg kvar!!!!!!!!