Cilla

Jag sitter här i min säng och funderar lite. Har jag verkligen förändrats så mycket? För mig känns det endast som om jag växt upp lite och det känns verkligen inte som om jag ligger på samma mognadsgrad som majoriteten av de i min ålder. Jag kanske har förändras men då anser jag faktiskt att det är till det bättre. Mina intressen är inte att springa runt på stan, supa mig så full att jag inte kan stå på mina ben, leva som jag vill, skita i vad alla andra tycker. Jag går bara till stan om jag har något ärende där, dricker gör jag men då vill jag gärna kunna gå och anledningen är för att slappna av, gå loss och vara mitt gamla jag lite mer, den översociala och känslosamma Cilla. Jag kan inte leva som jag vill, det finns lagar och normer att rätta sig efter och man ska anpassa sig efter samhället. Sen skita i vad alla tycker, jo det kan jag göra när den gäller min personlighet men jag kan definitivt inte skita i vad alla andra tycker om jag gör något som är fel. För folk kommer alltid påpeka mina och dina fel, ingen kommer ge oss beröm när vi gör bra ifrån oss, vi kan göra det hela tiden men så fort vi tar ett litet litet stegfel så kommer det alltid finnas folk där för att påpeka det. Jag väljer att ta åt mig och försöka ändra på mig trots att jag har väldigt starka åsikter som oftast inte går att ändra på. Jag kan förstå folk, men inte alltid deras åsikter, tyvärr! Jag skulle aldrig kunna förstå mig på en moderat t ex eftersom att de är själviska och för att jag själv inte är sådan. Folk kanske väljer att backa pga mina starka åsikter men gör det då, det är du som förlorar på det. Oavsett vad som händer så har jag alltid rätt, enligt mig har jag även rätt när jag har fel. Jag är nästan omöjlig att ha och göra med men jag ger allt för mina nära och kära, jag skulle kunna ge vilken kroppsdel som helst, skulle kunna ta ett skott. Jag kanske är tråkig men det är endast för att jag inte prioriterar nöjen för tillfället, när jag är klar med att stabilisera mitt liv så kommer mina nöjen. Då jävlar ska ni få se. Jag är lycklig och nöjd med den jag är(förutom min vikt, inte för att jag är överviktig utan för att jag trivdes med min kropp då jag vägde runt 50) men min personlighet ser jag inget fel med. Är bara en individ här i världen som tycker om mig själv, har starka åsikter, bryr mig mer om hemlösa och jämlikhet än att fixa mina naglar och andra i-landsproblem. Som sagt ring mig om fem år och jag är där!

Jag saknar mitt "gamla jag", men jag skulle aldrig gå tillbaka till att vara en osäker och instabil tjej som inte vet vad hon vill. En som inte kan gå till affären utan smink, sket i sin familj och bara brydde sig om vänner som inte finns här idag. De vänner som finns vid min sida nu och har stått vid den genom min förändring dem ger jag allt för. Just preparing to live my life. Have lived it the hard way, gotta live it the easy and soft way.