Cilla

2 år och 5 månader. 11 månader. Vi har träffats varje månad den 18e med undantag för en gång om jag inte minns fel. Det känns konstigt att du inte är här, eller att jag får ett sms: Det är den 18e idag, jag kommer till dig senare, eller att jag får påminna dig. Jag drömde om dig i natt, jag drömde att du sa på telefon att du skulle komma en vecka tidigare, sedan får jag ytterligare ett samtal av dig där du säger att du är på flygplatsen och att jag ska komma och hämta dig. Det kändes så verkligt att ha dig i mina armar, den där lättnaden att krama dig efter så lång tid. Jag vill känna den nu, inte om 2 och en halv vecka, är det alldeles för mycket begärt? Jag orkar inte vänta längre, orkar inte vara ensam och deprimerad längre. Vad har jag om inte dig? Och nu är du inte ens här. Jag har aldrig saknat någon så här mycket, det känns förfärligt. Jag har aldrig suttit och räknat dagar, aldrig väntat på ett sms eller samtal som säger att jag ska ringa upp. Om någon vill driva med mig så är det lika bra att ta livet av mig här och nu. Jag har gått igenom svåra saker och jag tycker att jag borde ha lätt för att klara detta. Det är faktiskt 1000 gånger svårare än vad jag trodde, om inte mer.